Publicerad  i DN 2012-12-03:

Elektrifierad metal-Strindberg

När Turteaterns provokativa idéer krockar med Strindberg på Dramaten blir resultatet fyra föreställningar som befolkar nationalscenens källare med vikingar, hårdrock, brottning och lite otippat – Leif Zern.

När Nils Poletti inte kom in på scenskolan startade han en egen utbildning – Unga Tur. Turteatern blev hans skola och senare även hans egen scen. Han delar nu på ledningen av teatern med två kolleger i ett scenhus som drivs med små medel. Därför kom Dramaten­chefen Marie-Louise Ekmans fråga om Poletti ville göra en termins experimentteater som på beställning, det var ändå inte han som skulle leda Turteatern under hösten. Nils Poletti föreslog Strindberg som tema.
– Det är ju Strindbergsår, och han sätter i gång så mycket inom dig. En lust att experimentera. Och det välkomnades av Ekman, säger han.

Med sig till Dramaten tog Nils Poletti sina Turteater- och skolkompisar, scenografen Markus Granqvist och kostymören Lena Lindgren som utbildade sig på DI samtidigt som han själv gick scenskolan. Lena Lindgren ser August Strindberg som en idéspruta, någon som öser ur sig allt han har inombords. I flödet finns mycket att hämta för nya uppsättningar.
– Men vi lånar bara Strindberg för våra egna syften, säger Nils Poletti och understryker att ingen dramatik är betydelsefull förrän man gör något av den.
– Strindberg är relevant om han görs relevant.
De tre första pjäserna i serien är redan spelade.I den tredje mötte Strindbergs infernokris hardcoremetalbandet Jesiah. Något av det hårdaste som visats på Dramaten, enligt Nils Poletti.

I den nu aktuella fjärde uppsättningen kommer Strindbergs två dramer ”Fadren” och ”Fordringsägare” att mötas i en wrestlingsmatch som också innehåller Ibsens Peer Gynt och Nora samt DN:s teaterkritiker Leif Zern. 17 personer kommer att trängas på den lilla scenen.
Samtidigt menar Turteaterns trio att uppdaterade klassiker ofta är en styggelse.
– Shakespeare spelad med maskingevär är ofta bara pynt, konstaterar Markus Granqvist och hävdar att förflyttningen i tid som många regissörer ägnar sig åt är ett utanpåverk som snarare förvirrar än förnyar.

De tre vill använda möjligheterna de fått under hösten till att utmana sig själva, att aktivt ta sig utanför sina trygghetszoner.
– Vi vill utmana institutionsteatern med ett högt kaostempo och en fri teatergrupps ingångar till arbetet, säger Lena Lindgren.
Som i föreställningsseriens andra del, där gruppen gjorde Strindbergs nästan aldrig spelade vikingapekoral ”Den fredlöse”. Med svärd, hjälmar och facklor.
– Det mest genanta, mest förbjudna jag gjort, säger Nils Poletti.

Att under en höst göra fyra föreställningar med många människor inblandade kräver klara tankar och initiativkraft. Och resurser. För trots en låg budget lovprisar de tre Dramatens hela maskineri, förråd, tekniska personal och kunnande.
– Vi skulle kunna göra fyra föreställningar under en höst också på Turteatern. Men eftersom vi, trots att vi hamnar ruskigt mycket lägre i tillverkningsambition, där får göra allt själva, sy varje stygn och slå i varje spik, skulle det ske till priset av vår snara utbrändhet, säger Nils Poletti.
De fria teatergruppernas levnadsvillkor är hårda och Stockholms kommuns kulturpolitik ger han inte mycket för.
– Bonussystemet är idiotiskt, det premierar kortsiktiga publikframgångar med utslätad konstnärlig kvalitet.

– Befolkningen växer men kulturbudgeten följer inte med i samma takt, säger Markus Granqvist och undrar om politikerna inte vill ha teater i förorterna.
Varje år satsar Turteatern på en barnteaterföreställning. Inte för att det vanligen ger högre bidrag utan för att gruppen vill. Och detta vill en teater som ägnat ett spelår åt den polske författaren Gombrowicz och vars senaste succéföreställningar har handlat om ”Scummanifestets” manshat, Dante och en kabaré i samarbete med gruppen ”Hej vad det svänger i kyrkan”. Mycket sex, mycket ångest och mycket roligt.
Men först ska Strindberg få samma vidlyftigt oömma behandling på Lejonkulan.
Lennart Kuick