2013 års avgångsklass från Mimskådespelareprogrammet, Stockholms dramatiska högskola, har tillsammans med iscensättarparet Reich + Szyber satt samman en stundom vokal totalresa.
Denna uppsättning har en trefaldig utgångspunkt: att arbeta med en välkänd klassisk berättelse; att göra ett fördjupat karaktärsarbete och slutligen, att göra något fantastiskt och gränslöst, och lite musikal och familjedrama, och kanske lite realistisk teater, samt film.
Ett sällan skådat bläddrande mellan genrer presenteras i denna metaföreställning där rymden utgör gemensam plattform och där allt är förannonserat, beskrivet och efterkommenterat – när publiken tar plats tar de nio avgångsstudenterna vid i ett både ock, istället för ett antingen.
Följ projektet på: ”STR WRS NOT THIS IS” – HEMSIDA
Idé, regi, scenbild, kostym: Carina Reich + Bogdan Szyber
Manus: Álvarez/Bylund/Gumpert/Hasslinger/Hillbom Rudfeldt/Huss-Wallin/Lindman/Lindman Agorander/Rydman/Reich+Szyber
Färg- & formproduktion: Linda Prejner
Musikproducent: Magnus Larsson
Ljus-, ljud- & scenteknik: Urban Paulsson & Co
På scen: Álvarez/Bylund/Gumpert/Hasslinger/Hillbom Rudfeldt/Huss-Wallin/Lindman/Lindman Agorander/Rydman
Masskommunikatris: Maria Stålhammar
Grafisk design: Studio Christian Isberg
Föreställningsfoto: Martin Skoog
Producent StDH: Katarina Tillberg
Spelade på Stockholms Dramatiska Högskola maj 2013
RECENSIONER:
”Med eleverna på mimlinjen antar interaktiviteten oanade dimensioner. Under performance-mentorerna Carina Reich och Bogdan Szybers överinseende har de skapat en intensiv workshop korsbefruktad med en imploderad låda med Star Wars-prylar. För här ska lekas!
I STRWRS NOT THIS IS — i rymden kan ingen höra dig mima får vi i publiken göra ljudet av vind, grodor, fågelkvitter och öva Darth Vaders flåsande medan mimartisterna hinner lustmörda mimklichén, den i svart kroppstrikå och vita handskar, som ständigt kämpar i motvind. Samtidigt försöker de febrilt anpassa denna anarkistiska Star Wars-performance till Aristoteles dramaturgiska kurva. Hela tiden självreflekterande och självkommenterande kring kollektivet kontra individen i teaterkonsten.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, konstaterar en av skådespelarna när man övertrasserar den angivna föreställningslängden med tjugo minuter. Men vad gör det när jag har fått sitta bredvid Chewbacca och fyllas av den energi som de här de multibegåvade ungdomarna utstrålar. Alla talar, sjunger, gör läten och dansar lika bra som de mimar. Ingen nämnd, ingen glömd. Visst gör det ont när knoppar brister. Men dessa som är på väg att slå ut här tvekar inte. Det våras för svenskt teaterliv!”
– Louise Lagerström, Nummer
”De har blivit Moder och Fader till svensk performance: Carina Reich och Bogdan Szyber. En gång i tiden gick de i samma klass på mimutbildningen, nu har de utformat senaste examensproduktionen för en avgångsklass mimare på det som numera heter StDH, Stockholms Dramatiska Högskola.Reich & Szyber har iscensatt fontäner, statyer och jord; svävat i fosterställning i vatten, intagit vattentorn och arbetat med arkitektstudenter som ska drillas i rumsuppfattning. Kort sagt: allt. Så Starwars, varför inte? Verkligen. STRWRS NOT THIS IS, med underrubriken I rymden kan ingen höra dig mima.Mimstudenterna hör till starwars-generationen (jag minns mina barn som ordnade starwars-lek, över hela vardagsrumsgolvet, bataljerna, pao-pao, evoker i krukväxterna, en stor palm som passade så bra…). Starwars är en referens lika grundläggande för människor (i Västerlandet) i 20-30-årsåldern, som Bibeln var för folk på medeltiden.
Här återberättas hela härligheten som en lek, fiffigt kommenterad av en strävsam student som försöker få den att passa in i Aristoteles poetik. Det är roligt, ibland jätteroligt. Men för långt, förstås, för rörigt, för privat ibland. Kritiskt? Egentligen inte, men distanserat och hurra! för den roliga sammandrabbningen mellan Han Solo och Prinsessan Leya om huruvida han är sexistisk eller inte. E-han-jö. Jojo. Näe, e-hante-alls.
Mera plus för finalens roliga kartong-rekvisita, mera plus för att här jobbar mimare som både sjunger bra, talar och andas spektakulärt och med finess. (Den klassiska 1950-tals-mimen i basker och vita vantar får sig en finstämt snyting på slutet.)
Men om man ändå ifrågasätter både teaterkonsten och Starwars som form, kunde man inte rådbråka innehållet lite mer grundligt? Och kunde man inte släppa att nio mimstudenter måste göra varsin ”bit”, i och för sig upproriskt och kul hanterat när en av studenterna vägrar vara R2D2 i kartongbox. Och osynliggöras, vilket kastar ljus över hela scenkonstlivet.
Mimkonsten har mognat i de sammansmälta scenkonsternas tid. Mamma och pappa Performance har leklusten kvar, virkar peruker och hjälmar till förtjusande töntighet, och kan samtidigt stolta titta ut över sin proffsiga barnaskara.”
– Margareta Sörensson, Expressen
Py Huss-Wallin 